Det var höst och det var varmt

Det var de gamla gubbarna som annonserade ut torsdagens kvällscykling med orden "det kommer bli ett lugnt pass med tanke på ömma knän och rinnande näsa". Det blev som vanligt allt annat än lugnt. Gänget (Magnus, Mattias, Martin, Jimmy, Danne och undertecknad) satte iväg i en rasande fart (30 kkm/h) mot bergets fot och där började den brutala klättringen, utan att tempot sänktes. (Hastigheten gick förstås ner, men inte viljan att dra runt vevarmarna.)

Jag hade, som vanligt, klätt mig för varmt så det blev rena ångbastun på väg upp till toppen. Termometern låg väl runt 10 och min klädsel hade klarat -10. Därtill var det en hög luftfuktighet och vi färdades bitvis i rena bäckarna.

Det var tufft uppför men när vi väl nått toppen på Rusakulan (vi såg 10 meter på grund av tät dimma) så började bergen bjuda på ren åkglädje. Det var brutalt roligt att plaska fram på Bergslagsleden ner mot Lockhyttan. Roligaste åkningen på länge för min del.

Från hyttan dundrade vi sedan vägen hemåt men körde de bekanta stigarna vid Eker som avslutning. Totalt landade vi på 37 km med en medelhastighet på 20,3 km/h.

Jag hann filma lite med mobilen när vi plaskade uppför berget.