Och så var den såld! Focusen såldes med helt ny ram, i stort sett orörd av mig.
Även om nya ramen ska vara fri från de prolem som uppenbarligen funnits i en batch 29R-ramar så känns det skönt att lämna den här ramen bakom sig, istället för att leva med en ständig oro att även den nya ramen ska spricka...
Min vana trogen började jag fundera på ny cykel innan nuvarande varit i min ägo ens ett år. Jag hade redan slängt ut en annons och hade spekulanter på kroken. Då tyckte jag det började bli dags att polera upp hojen och det är då jag gör upptäckten - ramen har spruckit!
Focus Raven 29R 3.0 2012 - sprucken ram
Första bilden nedan visar sadelröret bakifrån, en spricka på ett par centimeter, vertikalt mitt på röret.
Här möter bakstagen sadelröret och här är det som synes en hel del sprickor.
Sadelrörets övre del, sett framifrån.
Cykeln är köpt på XXL så det blev ett samtal dit, följt av ett besök. De fotade ramen och skickade vidare "ärendet" till sin distributör.
För att göra en lång historia kort blev det en ny ram från Focus utan snack och XXL fick nöjet att flytta över alla prylar från trasig ram till ny. Ett mindre lockande jobb för min del med tanke på intern dragning av både växelvajrar men i synnerhet hydraulslangen till bakbromsen.
Ceres är helt klart en av årets absoluta höjdpunkter. Det var en tuffare resa för mig i år, jämfört med förra året, förmodligen främst på grund av färre träningstimmar. Jag var bitvis inte helt överens med cykeln heller, känslan var att jag åkte fel på varenda sten ett tag. (Och sten finns det gott om på Ceres.) Ceres är väl kanske en tävling där en 29:a inte är en uppenbar fördel.
Fogelqvist (tack för bilderna) blev dock sjuk så vi fick fram en ersättare i allra sista stund. Det tog bort lite av peppen men så här i efterhand är jag riktigt glad att vi körde för det är himla skoj, och himla jobbigt. En konstig kombination som genomlyser det här cyklandet...
Väl i mål visade det sig att vi klättrade en placering i år; från femma till fyra. Från armvärmare till hjulväskor. Men bäst är ju ändå att bli serverad en burgare med öl efter en välbehövlig dusch. Jag längtar redan till nästa år!
Kungsör är ju nästan nästgårds så jag föll för frestelsen att prova en XC-tävling. Utlovade lätta stigar bjöd ändå bitvis på lite stök och veckans regn gjorde gräset tungtrampat och skogen skapligt lerig.
Årets träningsmängd och form pekade på sportklass och det var också där det fanns en massa Almby-åkare att bråka med. Jag lyckades med nöd och näppe hålla undan för Zaxin, och inser att mer träning är att rekommendera om jag ska lyckas med det igen.
Av 26 startande rullade jag in på sjätte plats, 3:45 efter segraren, men det visste jag inte förrän i efterhand. Nog tyckte jag dock att jag hade fler än två före mig i mål så jag blev smått förvånad när jag ropades upp till pallen.
Inte full koll i Kungsör kanske. Fråntagen ett brons i efterhand alltså. Odopad.
Tunga Conti-slangar á 228 gram låg i från butik. Jag ersatte med Schwalbes Extralight, specade till 140 gram, vägda till 149. Sparat 2 x 79 gram. Ingen punka än.
Den där blöta turen i bergen blev också test för nyinköpta däck; Bontrager 29-1 Team Issue 2.2. Specade till 570 gram men vägde in på närmare 600 blankt.
De Conti Race King som satt på Focusen vägde dock hela 712 samt 721 gram så däckbytet blev en bra viktbesparing. Bontrager-däcken presterade också riktigt bra, de greppade fint över hala stenar och rötter. Nöjd.
I lördags blev det drygt sex mil i Kilsbergen, mycket Bergslagsled, med en massa hala rötter och stenar. Det var lite av ett improviserat genrep inför Ceres Challenge, då hela trion (Heiwall+Fogelqvist+undertecknad) lyckades bli med på turen. Göransson och Lundgren hängde också med, den senare ej med på bilden nedan då han höll i kameran...
Vi värmde upp på banvallen och sedan blev det Suttarboda till Ånnaboda, vidare bakvägen till Kilsbergsstugan och sedan leden vidare till Blankhult och en bit till. Vi avslutade med delar av den berömda stigen till Rusakulan, fast i omvänd färdriktning. Det var en riktigt trevlig tur även om mina ben var kvar hemma.
Originalhjulen (DT M520-fälgar på Conceptnav) vägda. Fram 1150 gram och bak 1327 gram. Och det är vägt helt rent utan allt (bromsskiva, däck, slang, QR). 2477 gram hjul alltså. Milda makter! Inga problem att spara ett kilo där...
Nästan lockande att slänga på mina On-One-hjul. Jag som tyckte att de var tunga. Men de framstår ju här som rena lättviktarna på sina dryga 1800 gram.
Bort med 180-skiva fram samt adapter. En nackdel med instegsmodellen av Maguras bromsar, MT2, är att hydraulslangens infästning är fast i oket. Således blir det en extra bonus med 160-skiva när bromsslangen kan dras lite tightare. (Jämför första och sista bilden.)
Ashima-skivan är specad till 85 gram, min våg sa 87, helt OK. Dagens kalkyl: -144-33+87 = 90 gram sparat. Nästan ett helt hekto!
12,46 kilo som utgångsläge, som ska bantas. Den stora vinsten kommer förstås bli ett hjulbyte, men det får bli framöver.
Jag började direkt med att byta ut (det inte bara tunga utan också enormt breda) styret på 286 gram, till mitt K-Force på 116 gram. Bort med original bar-ends (85 gram) och handtag, dit med Ritchey WCS (65 gram) och styrlinda. Originalsadeln på 290 gram förpassades till fördel för min sköna Specialized á 242 gram. Styrstammen som satt på klarade sig. Den väger 118 gram och det kändes inte nödvändigt att byta ut den för att spara två gram. Hjulens QR på 126 gram byttes mot KCNC på 47 gram...
Sedan blev det lite plusvikt genom ett flaskställ. Hela den här ekvationen landade således på 12.16 kilo. Nästa steg bli självklart att ta sig under 12:an.
Sommaren har ju inte skämt bort oss med bra väder, så det kändes riktigt bra att trampa upp i bergen igår i strålande väder och flyga fram på sommarens torraste stigar.
Det blev Rusakulan igen. Jag lyxade till det med att göra en panorama över utsikten. (Klicka för större!)
29:an klättrade på fint uppför (förmodligen elakaste klättringen man kan hitta häromkring) och det får därmed vara slutprovet. Utöver kulan så har jag testat svarta mtb-spåret, Sörbybacken och Vivallakullen, allt på mellanklingan. Jag har således varken använt lilla eller storklingan. Slutsats? 1x10!
.jpg)
Gårdagens måndagsträning bjöd på en favorit i repris; backträning i Atlegropen. En lagom klättring som repeteras ett antal gånger tills det bränner lite i låren. (Notera cyklisten på andra bilden.) Sedan blev det vidare till en för mig ny backe, vid golfbanan, där det blev tre vändor (sista bilden). Nu börjar det bli lite jobbigt. Som avslutning klättrade jag, och några till tappra, en vända uppför Sörbybacken innan vi tog sikte på klubbstugan. Väl uppe efter Sörbybacken kom spykänslan som ett brev på posten.
Och på tal om posten (en så kallad övergång) väntar jag på ett paket som ska spara några gram på 29:an. Den klättrar dock riktigt bra trots sin enorma tyngd...
Ganska lika ändå. Här är bilden i siffror, cm (Specialized först - Focus sen):
Sadelrör: 45,7 - 48
Topprör: 60 - 60
Kejdestag: 42,4 - 44,7
Styrrör: 13,5 - 10,5
Hjulbas: 107,3 - 111
Sadelrör, vinkel: 73 - 74,1
Styrrör, vinkel: 71 - 70
Och lite egna mått på markfrigången:
Från mark till stora drevet (båda 42T): 21,5 - 22
Upp till BB: 27,5 - 27,5
Upp till bakväxel i vertikalt läge: 17 - 18
Innan första turen utövade jag lite proaktiv cykelvård och investerade i följande skydd på Mekonomen. Det verkar riktigt bra; lätt att sätta fast, sitter bra, skyddar förhoppningsvis bra och syns inte.
Jag klistrade diagonalröret och höger kedjestag och så blev det en restbit fram på styrhuvudet också.
Jo det blev en 29:a, helt impulsivt. En Focus Raven 29R 3.0 för att vara exakt. Min andra Focus i ordningen; gamla bettan.
Inte minst vikten skvallrar om att detta är Focus "instegs-tjugonia", med kolfiberram. Det är dock samma ram till Raven 2.0 och 1.0. Den här väger in på 12,46 kg från butik (storlek M), med mina XT-pedaler (342 gram) monterade. Det innebär att jag plötsligt fick en cirka tre kilo tyngre cykel. Det var en större skillnad än 26 vs 29 tum hjul...
Jag har inte skrivit något på en månad nu, mest för att jag inte känt att jag har haft något värt att skicka för arkivering till den digitala världen.
Nu har det dock dykt upp en ny kille här hemma som måste dokumenteras. Han är stor och tung, men första intrycket är lovande! Han känns trevlig och jag ser potentialen efter ett framtida bantningsprojekt...
I år blev det premiär för mig på Ränneslättsturen i Eksjö. Jag har tidigare valt bort den och kört Mörksuggejakten istället. I år blev det tvärtom och det känns som ett bra beslut. Ränneslättsturen bjöd på riktigt fina stigar, en bra mix av stigar och grusväg och ett riktigt bra arrangemang.
Trots att banan var relativt lättåkt (och väldigt bra markerad) så blev det 78 tuffa kilometer. Banan tål mycket vatten men när det under loppet kom ett riktigt hällregn blev det bitvis tungkört och väldigt mycket lera. Jag och cykel har sällan varit skitigare. Något av ett rekord. Cykeln presterade dock 100 procent trots denna elaka behandling, vilket var riktigt skönt, inget strul alls.
Jag fick krampkänningar i vaderna mot slutet och med ett par mil kvar drog den vänstra ihop sig till en mikroorganism. Som tur var var jag redan av cykeln vid detta tillfälle (vilket förvisso också var den utlösande faktorn), men jag blev stående en stund och kunde fortsätta när det värsta släppte. Det ryckte till några gånger till och vid nåt tillfälle ville även baksida lår vara med men jag klarade mig från en till riktig omgång.
De sista milen avverkades tacksamt tillsammans med Carl Heiwall; det är alltid trevligt att ha någon att köra med. Carl lyckades dock bättre genom sista lerhålet och drog ifrån med ett par kilometer kvar. Jag fick se mig slagen med drygt en halv minut.
Min tid blev 03:39:19, plats 35 av 51 startande i H30.
Det börjar bli tjatigt med Rusakulan nu, men det blev ett till besök idag. Dock i ett lugnare tempo. Stigarna upp till Kulan är nämligen bitvis ganska snåriga så idag packade jag med ett nyinköpt sågblad och körde lite "crosstraining"; cykling och sågning. Några fallna träd kapades och i övrigt gallrades lite sly som tränger sig in på de fina stigarna...
