Såhär en vecka senare ska jag, för min egen del, skriva ner mina tankar om Lida Loop...
Sedan jag började cykla 2008 har jag tränat mer och mer, och presterat bättre och bättre, fram till nu. Den här säsongen har det varit mycket annat, så träningen har fått stå tillbaka. Det kändes på första loopen.
Mitt enkla mål var helt enkelt att fullfölja i år, som revansch på förra året när jag bröt på grund av punka. Jag gick dock ut för hårt den första milen, på de aldrig upphörande löparspåren och grusvägarna. Tempot var för högt för mig och det knäckte mig helt. Jag var ett tag väldigt inställd på att bryta vid varvning och lägga av helt med mtb-cyklandet. En tanke som matchade magkrämpor, kräkkänslor och trötta ben.
När första loopen börjar lida mot sitt slut kommer dock lite roligare, mer tekniska, partier och känslan i kroppen blir bättre. Jag trampar på och känslan är riktigt bra på loop två och tre. Jag kan öka och tar en del placeringar.
Sett till träningsmängden är jag nöjd med både sluttid och placering, även om jag hamnar långt ner i H30. Tiden 3:09:55 ger mig plats 51 av 74 startande.
Även om banan hade vissa justeringar så jämför jag med lite data från tidigare år. Förra året gick första loopen på 0:55:37, sedan kom punkan. I år tog första loopen 1:01:00. År 2010 körde jag i motionsklass på sluttid 3:10:41 och 2009 (också motion) blev tiden 3:12:53.
I år hade jag också lite, självförvållat, strul med utrustningen. I startfållan släppte jag ut lite luft ur bakhjulet, som kändes hårt. Efter ett tag måste lite mer luft ha rymt ur däcket för plötsligt var det väldigt sladdrigt baktill och däcket var helt enkelt för mjukt. Jag var tvungen att stanna och pumpa, och det kändes som ett 50-tal cyklister rusade förbi. Bland annat två Almby-cyklister, av vilka jag bara lyckades jaga ifatt den ena innan målgång. Surt, förstås.
